Tyst.

Och inte nog med att jag inte orkade äta upp alla praliner. Jag pratade tydligen också för mycket. Pratade och pratade och pratade. Sades det till mig. Efteråt. För mannen min är man och då kan man ju inte göra två saker samtidigt. Som till exempel äta choklad och lyssna på sin flickvän. Tänkte inte på det. Och han tänkte inte på att säga något om detta på plats för då kunde jag ju pratat mindre. Pratat mindre så att han känt chokladsmaken. Utan sa det efteråt. Och då blev jag arg. Och kunde inte hålla tyst.

Morr.